när kroppen inte vill lika mycket som huvudet

Hej! Sedan sist har mitt huvudsakliga mål varit att försöka rädda upp formen inför SM. Jag kan inte riktigt själv säga vad som gått snett och frustrationen över att inte kunna säga rätt ut vad jag gjort fel är stor för den sönderanalyserande person som jag är. Jag var ju rätt lur på att jag släppt upp träningen lite för tidigt i och med att jag släppte upp redan inför Skandinaviska cupen i Östersund men samtidigt känns det som att det inte bara kan bero på detta.

I veckan har jag inte alls känt igen kroppen. Uusitalo och skiduniversitet bjöd på sprintstafett i onsdags. Grym sparring och ett grymt bra pass. Jag och Elin Mohlin bildade lag och lyckades knipa en 2:a(?) och en 1:a plats, ska väl inte ta så mycket cred för det egentligen då det var Elin som åkte grymt och jag inte klappade ihop totalt typ, haha. Vi åkte tre sträckor var, i två omgångar, varje heat tog cirka 4 minuter och bjöd på många antal mmol i laktat. Jag åkte bra mitt första heat men sen var det totalt stopp i benen. Asså verkligen totalt. Och ja, jag vet att jag inte var ensam om att vara stum på en sprintstafett, det är ju rätt givet. Men känslan var riktigt dålig. Precis som i Åsarna är det noll power i benen. Åker väl okej fort men det är ju som ingen tendens till hoppskate eller frekvens. Bara segar på. Och framförallt så är det ingen tendens till att kroppen jobbar bort syran. Stapplade mig omkring i vilan mellan heaten och funderade hur jag skulle ta mig igenom nästa. Och exakt som i Åsarna så är pulsen riktigt fint med, eller okej iallafall. Inte de vanliga tendenserna på att man är sliten och inte kommer upp i puls ordentligt.

Resten av onsdagen gick i ett enda töcken. Sov i mer än en timme efter lunch och kom verkligen knappt framåt på mitt eftermiddagspass. Det måste sett löjligt ut för jag bokstavligen gick på skidorna. Var helt dött i kroppen. Blev först riktigt frustrerad men accepterade läget och fick väl njuta av att kunna ”slöa” runt utan att ligga lågt i puls. Torsdagen och fredagen var i princip likadana även om fredagens pass var ett fall framåt. Så min plan jag har fram till SM kanske ger resultat. Hade varit kul att få göra sig själv rättvisa iallafall.

Annars har det varit som terapi att åka skidor i Östersund i veckan. Strålande sol och lagom med minusgrader. Sällskapade med Ida och Frida på torsdagens förmiddagspass bland annat och två timmar gick väldans fort! Jag och Viktor hann även en sväng på bio och såg Tarantinos nya film, den var bra men lite lång kanske. Sent att komma i säng 23.30 för kvällströtta jag, hehe. Igår efter mitt morgonpass så rullade vi norrut. Gick rätt snabbt och sex timmar senare var vi i Älvsbyn. Tyvärr levererar familjen Larsson i Luleå både magsjuka och förkylning så jag får finna mig i att stanna hos Brännmarks några dagar till, inte för att det går någon vidare nöd på mig för det! För många minus för mina luftrör som (även dom) är lite halvdana igen fick resultera i stakergo-intervaller. Satan så slitigt! Imorgon väntar vilodag och min rygg ska återigen få sig en omgång hos Erik Jonsson då den efter typ tre veckor (?!) inte vill samarbeta igen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.