Någon form av försäsongssammanfattning

Godkväll på er!

För tillfället: Njuter jag av en perfekt avvägd vilodag, med det menar jag mentalt och fysiskt. För att inte tala om att det regnat 22 mm i Östersund idag (=KONSTANT regn hela dagen). En sådan dag känns det ju lite extra bra att hålla sig inomhus. Jag tog på mig ett extrapass imorgon kväll på jobbet så därför gjorde jag denna torsdag till en fredag istället. För mig innebar det att jag äntligen fick sätta tänderna i allt jag bunkrat upp i Toblach, dvs. buffelost och en brie till förrätt med fikonmarmelad och hör och häpna – egengjort vilodagsknäckebröd med bland annat kornmjöl, öl, anis och fänkål. Fick världens flashbacks till de dagar jag var hästjej och utfodrade pållarna av kornlukten, hehe åh! Körde vidare med den italienska pastan, parmesanen och det vita vinet från sydtyrolen tillsammans med en kycklinggryta. Riktigt jädra bra om jag får säga det själv! Tror inte Viktor klagade så mycket heller efter sin eftermiddagstur i regnet…

På hjärtat just nu: Jag tänker spontant att alla skidåkare, inräknat mig själv, alltid gör en säsongssammanfattning där i april när skidsäsongen är slut. Varför inte göra likadant med den betydligt längre försäsongen? Som faktiskt är minst lika viktigt som själva säsongen!

Ocensurerat deluxe! What maxpuls looks like

Igårkväll satt jag och kollade igenom bilder från våren och sommaren. Ska jag summera något av det som betytt extra mycket för mig och som jag verkligen kollar tillbaka på med glädje, stolthet och framförallt där jag imponeras av mig själv är Vårruset i juni där jag på något vänster lyckades vinna, och persa med 50 sekunder. Jag har aldrig sett mig som en löpare, jag har aldrig under min skidgymnaasietid stuckit ut på just löpning utan varit jämnstark på stavgång, löpning och rullskidor. Och nu vet inte jag vad mina läsare anser, men själv så skiter jag fulllständigt i allt vad jante heter och tycker att man är en riktig hejare på löpa och man snittar 3.30/km på ett femkilometerslopp som tjej. Då jag varken har någon vidare löparkropp (jag menar, hej 1.74 cm lång?!) eller löpsteg. Och som sagt, i efterhand förstår jag inte riktigt hur jag lyckades. Bettans draghjälp är nog en stor del av svaret.

Körde ett löppass på bana i 9 graders ”värme” i slutet av juni (vilket i sig summerar den jämtländska sommaren rätt väl!). Aldrig någonsin har jag löpt kilometrar på i snitt 3.20 min. (Snabbaste 3.17, långsammaste 3.24). För att hejvilt gissa har jag nog kapat 10-15 sekunder från sommaren innan.

På tal om maxpuls är det något jag haft svårt att komma upp i hela försäsongen. Det är nog under just Vårruset samt under St Olavsloppet (även det en löptävling) som jag nosat därikring. Fokus i sommar har medvetet varit mycket tröskelträning för att öka mitt syreupptag, men detta är något jag verkligen klurat mycket på. Jag har generellt haft svårt att komma upp över 180 i puls (maxpuls = 188).

St Olavs som för övrigt varit en av sommarens höjdpunkt!

Antal tränade timmar från vecka 17 till 40: 380 h vilket är något under plan vilket är sjukdagars fel. Utan att ha kollat är jag gissningsvis redan uppe i antal sjukdagar som förra säsongen eller åtminstone därikring. Elitidrott är inte hälsosamt. Det tycker jag är viktigt att ha i åtanke, framförallt om man är motionär. Jag menar inte att man ska se sjukdagar som något bra och efterstävansvärt – men på något vis ser jag det som ett tecken på att jag verkligen legat och balanserat på gränsen till vad jag tål.

Bästa känslan i kroppen: Det är (förutom Vårruset) nog två tröskelpass. Ett i början av september (?) med skiduniversitet. Kändes som att jag kunde styra kroppen exakt dit jag ville för dagen, jag visste exakt vad jag hade för laktat innan jag ens mätt. En annan dag jag kände mig stark var på älghufsintervallerna i Vålådalen uppför grusvägen upp mot Ottfjället.

En annan bild från Vålådalslägret i augusti. Kajakoutfiten är väl kanske inte on point direkt…

Försäsongens värsta pass: I sommar har jag nog kört mer mtb än någonsin, vilket mestadels har varit svinkul och adrenalinfyllt. Framförallt bra för min höft. Men två pass går även in som de värsta passen i sommar. Dels 2,5 timme i ösregn längs grusvägar i Teuger med Viktor och Johannes. Jag gick mig tom sista halvtimmen och var så pissvåt av allt regnande. Kallt och trist och grus överallt. Andra gången var Jämtlandstriangeln nu i september med Viktor. Nog för att det redan var riktigt svårt och jävligt. Men eftersom vi inte alls räknat med att äta vår medhavda lunch efter 4 timmar var jag återigen riktigt tom och vinglade runt och var helt kraftlös sista 3 kilometrarna uppför Blåhammaren. Börjar nästan alltid gråta när den där frukansvärt kraftlösa känslan infinner sig. Haha…

Trött och less på livet
Haft en del fina mtbpass också! Utan väggningar.

Försäsongens finaste pers/kvitton: Dels perset på Vårruset med 53 sekunder. Men även Torråsenstestet där jag persade med 11 sekunder (22 sekunder snabbare än säsongen innan). På Tornettrösklar där jag för noteringar på mina tider upp åker jag dryga minuten snabbare med samma rullskidor. Hade som sagt mer än gärna klämt in ett 3000 meter-test på bana och se ifall jag kunnat slå min gamla tid på 10.28. Ett Vo2-max (maxupptag) samt iDXA-test (kroppssammansättning) står högt på önskelistan att göra men de förutsättningarna har jag tyvärr inte. Känns som att jag byggt mer muskler i år, på rätt ställen.

För att sammanfatta försäsongen som varit och som faktiskt går in på de allra, allra sista passen nu (!!), så har den varit riktigt bra. Stundtals, som mina trogna läsare märkt, så har det varit stressat att få ihop allting med jobb och livet i allmänhet. Så är det nog alltid. Men i grund och botten har jag haft en trygghet i allting som jag aldrig känt förr. Och jag tror det har mycket att göra med att jag känner mig i balans i allmänhet (läs mitt tidigare inlägg om detta här). Jag har varit otroligt trygg och tacksam för den hjälp jag fått sista året av bland annat Cecilia Kalla (styrkeprogram och prehab skräddarsytt efter mina svagheter) och Johanna Ojala (med teknik) i vintras och framförallt hjälpen med pass, tankar och upplägg av Rikard.

Jag tycker även jag kan slappna av mycket bättre, där jag liksom hittat en av och på-knapp gällande ”träningsjenny” och ”vardagsjenny”. Nu kör jag 100% på båda delarna när jag väl kör vardera roll. Inget 50-50. Det funkar inte för mig.

Värdefulla dagar i stugan i somras

 

Svärföräldrarnas Teuger är inte heller helt fel gällande att slappna av
Eller 100% på utekvällar kommer jag nog aldrig kunna göra då jag blivit för tant för sådant. Men den där julikvällen lyckades jag faktiskt hålla mig ute till 01.00. Det är det nog bara Zabrina som lyckas med!

Mina trogna läsare har nog kunnat läsa mellan raderna (eller ja, ofta i klartext också) att jag utvecklats i sommar. Och detta har jag säkert tragglat på massvis med gånger i mina senaste inlägg, men det ger mig en otroligt skön trygghet och glädje till sporten. Förr tror jag det hade kunnat innebära en stress och press på mig själv att få ut det i skidspåret också. För det är absolut inte givet att jag får det. Men av någon konstig anledning är jag i nuläget väldigt harmonisk ur den aspekten, jag tar det verkligen som det kommer. För tillfället är jag endast sjukligt taggad på att komma på snö och fila teknik, testa min nya skidpark från Madshus som jag tror kommer vara grym, åka med rosa stavar från Yoko och sakta men säkert komma in i tävlingsbubblan och turnélivet som tävlingssäsong innebär. Vi hörs!

 

Annonser

4 reaktioner till “Någon form av försäsongssammanfattning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.