Kroppen börjar ge sig till känna

Hej!

Denna helg går i jobbets tecken, istället har jag gjort det omvända – dvs. tävlat mitt i veckan. I torsdags var det Daniel Karlssons Minne och vi tjejer var ett stort startfält på 18 tävlande i seniorklassen om jag inte minns fel. I veckan har jag tränat på lite med blandad känsla. Viruset som varit i kroppen har varit segdraget men jag har känt att det börjat lätta lite i kroppen iallafall. Hade ingen förväntan på torsdagens lopp, framförallt inte efter en rätt seg känsla under uppvärmningen. Kul för arrangörerna att tävlingen hade deltagarrekord men det hade sina ”biverkningar”. Jag missade att lägga ut mina skidor i tid och fick kämpa lite med damjuniorerna för att ens komma till andra startled. Nu låter jag riktigt grinig men tyvärr borde arrangören tänkt om då det inte alls fungerade särskilt väl att ha gemensam start, trots att de försökte få fram seniorerna till de första leden. Var man på högerkanten som jag och några andra i seniorklassen så hade man direkt tappat 20 sekunder (utan att överdriva) innan första backen var slut (startsträckan var en vänsterkurva). Lite trist när man får sicksacka första 1,5 kilometern medan tåget där framme gått för länge sedan. Jag klarade mig iallafall från att krascha som några andra i seniorklassen gjorde i allt virrvarr av tjejer som skall fram till varje pris…

Foto: Mathias Jonasson/Skidzonen.se

Hursomhelst var det ju inte en livsviktig tävling och det är riktigt bra träning att inte stressa upp sig utan istället tänka smart och åka om på snälla ställen. Jag är riktigt nöjd med just det, lite mindre nöjd med att jag ändå förivrade mig en aning när jag väl avancerat upp och hade fjärde och femteplatsen inom räckhåll. Såhär i efterhand gör det inte så mycket utan jag inser att jag blev så adrenalinfylld av att faktiskt känna att kroppen svarade när jag tog i! Jag kunde ligga uppe i min ”röda pulszon” mer än några enstaka sekunder för första gången i år, jag kunde kämpa mot tröttheten och faktiskt känna någon slags rapphet även om jag var väldigt trött sista kilometern. Så värdefullt för mig i det här läget. Till sist slutade jag sjua efter att ha blivit nedspurtad, lite klantigt för jag hade ingen koll på att Jennie kom med sådan fart bakom om mig. Men som sagt, resultatet är oväsentligt egentligen!

Glad för Viktors skull som det lossnade för! Han slutade trea i en riktigt stark herrklass!

Nu har jag mersmak och en trygghet i att fortsätta träna i någon vecka till innan jag börjar leta formen på riktigt inför Piteå efter nyår. Eventuellt kör jag ett långlopp i Östersund nästa helg, det beror på hur jag känner lite senare i veckan. I veckan får jag fint besök i form av storasyster, det blir mysigt! Sedan börjar jag och Viktor bege oss norrut för julfirande i slutet på nästa vecka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.