Fyraårsjubileet närmar sig!

(Det här blir del ett i en följetång på fyra, inser att det blir alldeles för långt annars!)

Den 29 augusti 2014 så var Viktors Volvo V70 fullproppad från golv till tak på Barkargatan i Älvsbyn. Jag hade sett fram emot detta hela sommaren och var sjukt nervös men så taggad på en ny stad och ja – ett nytt liv! Så mycket förväntningar. Jag hade tagit studenten i juni, två månader innan och efter det jobbat 75% hela sommaren på dialysen på Sunderby sjukhus. Tog första chansen att ta mig till Älvsbyn när jag var ledig för att träffa Viktor och träna. Men nu skulle vi bli sambos och flytta till en ny stad 60 mil hemifrån. Att det blev just Östersund? Båda ville testa något nytt. Träna och jobba kunde jag ju göra varsomhelst. Först var det Falun som siktet var inställt på, men sen ansåg Viktor att det är skönare med 60 mil hem istället för typ… 100. Jag? Jag brydde mig inte så mycket, utan hakade mest på.

Fullpackad RSR! Livet före riskokarn, hej och hå!

Varför jag skriver det här? För att tanken slog mig idag hur fruktansvärt mycket som hänt på dessa fyra år! Mest med mig och min egna personliga utveckling som person. Och för att försöka bringa någon klarhet i hur tufft det kan vara som längdskidåkare som går fran junior till senior, försöka satsa på något helhjärtat men ändå få ihop det. När jag flyttade hit hösten 2014 hade jag två mål: skaffa ett jobb som går att kombinera med träning och hitta någon att träna med, allra helst en grupp. Skiduniversitet var aldrig ens ett alternativ i min värld, jag övervägde inte ens tanken konstigt nog. Det var något gäng med ”stars” som Viktor tränade med helt enkelt. Ingen som jag hängde på eller fick hänga på. Enligt mig själv iallafall där och då iallafall!

Jag bestämde mig för att testa lyckan med skidgymnasiet här i staden, Vintersportgymnasiet. Hade problem med att hitta rätt kontakt och ringde runt en del – och utan att hänga ut personer så var det ingen som var lika sugen som mig över att jag skulle få träna med VSP. Ingen förstod riktigt mitt dilemma. Ingen landslagsgrupp. Inga klubbläger. Gått ut gymnasiet som andraårsjunior. Platsade inte på skiduniveritet. Otroligt besviken men envis så bestämde jag mig för att helt enkelt traska dit för att faktiskt få prata med tränarna i egen hög person och det var bland de bästa beslutet jag gjorde det året. Irina, Ralf och Jyrki var otroligt tillmötesgående och det betydde så himla mycket för mig att få träna med personer i min egen ålder, lära känna nya människor, upptäcka träningsmiljöerna i Östersund och få lite tips på teknik ibland. Så himla värdefullt!

Fick b.l.a följa med till Sveg över dagen med VSP en höstdag!

Första hösten och vintern hade jag ingen riktig plan med min träning. Jag hakade på Viktors pass de gånger jag inte körde med VSP. Fann det otroligt lärorikt att se hur Viktor la upp sitt liv efter träningen. Eller, träningen var hans liv. På gott och ont såklart – men det var en HELT NY VÄRLD för mig. Att vara så seriös med allting. Det här är nog den största vändpunkten i hela min skidåkarkarriär. Allting kastades omkull lite, jag ansåg ju själv att jag varit seriös men inte i jämförelse med honom.

Jag tränade på, gick på jobbintervjuer efter intervjuer och fick mitt första jobb på ett callcenter i slutet på september om jag inte minns fel. Det tog ett tag innan jag insåg att jag vantrivdes. Eller egentligen från första dagen, men jag hade inget val utan bet ihop. Men det tog tre månader att inse hur illa det hade hunnit bli. Att enbart jobba mot provision var ohållbart. Jag ville leverera, det är så jag funkar. Men framförallt var jag TVUNGEN att leverera för att ens få vardagen att gå ihop, vilket den trots allt i princip inte gjorde. Och som pricken på i:et så var själva jobbet något jag absolut inte kunde stå bakom, jag kände mig inte som en bra människa när jag gick från jobbet. Jag skyller inte på någon utan det var jag som var ung och inte visste bättre. Men vilket känsla när jag tog steget och sa upp mig. Tyvärr hade redan spiralen hunnit gå rätt långt nedåt. Den här hösten och vintern blev bara för mycket av allting – jag fick problem med maten, jag hade inga vänner riktigt, jag saknade det trygga och välbekanta hemma. Det visade sig även i skidspåren. Jag hade en fin träningshöst med ökad mängd, gjorde tydliga tecken på framsteg på träning vilket höjde min motiovation. Men inte helt otippat gjorde jag ingen speciellt bra säsong. Låg kring topp 20 och var svinnöjd med en 10:e plats på JSM i Sundsvall. Det var en stor milstolpe – att komma topp 10. Det banade viktig väg för framtiden !

Även sista året i Luleå Gjutarens IF!

Under våren hade mitt mentala mående dock inte blivit bättre – tvärtom. Jag ville så mycket mer i spåret och började inse att jag faktiskt inte trivdes i Östersund, i det boende vi hade på campingen och framförallt att jag inte fick ihop det ekonomiskt trots att jag hunnit jobba en sväng på Clarions frukost och brunch. Jag visste att jag hade jobb i Luleå från maj till september (återigen 75%) och hade väl kommit till självinsikt (med hjälp av nära och kära bör tilläggas) att min relation till mat började bli rätt problematisk och jag behövde bryta mönstret jag var i. Det var tufft med tanke på att Viktor trivdes otroligt bra här och hade hittat en etta närmare centrum. Såhär skrev jag på min gamla blogg:

”Jag ångrar absolut inte min flytt till Östersund och de åtta månader jag spenderade här, även om det varit tufft ibland. Man har väl tvingats växa upp lite och inse att livet inte är lika lekande lätt som det varit de tre åren man gick skidgymnasium och levde på en räkmacka. Men ändå är det mycket som varit väldigt annorlunda, främst det ekonomiska. Jag har oerhört snälla föräldrar som självklart hjälper mig om det krisar men jag har, och vill verkligen klara mig själv på den fronten. Och så är det ju det med bristen på vänner och avståndet hem till vännerna hemma, det har varit mycket tuffare än jag trott”

Jag är otroligt stolt och imponerad över att jag tog beslutet att flytta hem. Det var helt rätt. Att jag fick professionell hjälp med mina tankar och få ordning på mig själv helt enkelt. Idag använder jag de erfarenheterna som en enorm kunskap och har en otroligt stor respekt för psykisk ohälsa och ätstörningar. Jag var jäkligt skör faktiskt. Kan bli ledsen när jag tänker tillbaka på hur dåligt jag faktiskt mådde, och tillät mig själv att må. Men jag ville ju så gärna få min vardag att funka där nere! Jag bodde hemma hos mamma och pappa från maj till månadesskiftet augusti/september. I slutet på augusti hade jag fått nytt hopp i form av en arbetsintervju på XXL nere i Östersund och var lite stabilare i mig själv igen och tog åter mitt pick och pack för att testa min lycka i Östersund ännu en gång, men det får bli i ett annat inlägg för det här blev ju början till en bok!

Annonser

2 reaktioner till “Fyraårsjubileet närmar sig!

  1. Hej Jenny
    Fira 4årsdagen ordentligt det är du värd. Så roligt att se hur du utvecklas och vilket pannben och driv du har
    Stor kram Ninna

    Skickat från min iPad

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.