Fyra år i Östersund del 2

(Det här är del två i en följetong på fyra där jag summerar mina fyra år som Östersundsbo)

För att ta vid där sista inlägget slutade så flyttade jag alltså tillbaka sista dagarna av augusti igen, även om det länge var högst oklart. Efter en hektisk jobbsommar på Sunderby sjukhus hade jag börjat repa mig mentalt efter fått professionell hjälp, jag kände mig mer eknomiskt trygg efter att ha jobbat 75% i nästan fem månader. Under sommaren hade Viktor hunnit flytta in i en etta på Björkbackavägen i Östersund, samt efter sin grymt fina säsong kommit in på skiduniversitet. Jag hade lyckats få en arbetsintervju och jag var bombsäker på att jag skulle sätta intervjun och få jobbet. Det var typ den egentliga anlednignen till att jag flyttade tillbaka, även om det var lite på ”prov”.

Hade dock hunnit med att hälsa på en vecka under sommaren hos Viktor!

För att summera det kort: jag gick vidare i några steg i anställningsprocessen men fick inte jobbet. Egentligen hade jag kunnat hamna tillbaka på ruta ett men istället började en riktigt härlig positiv sprial. Det hela började egentligen min andra dag tillbaka i Östersund. Viktor lyckades övertala mig att följa med på ett långpass runt ”myrrundan” i Östersund tillsammans med skiduniversitet. Jag var tveksam, trodde inte jag skulle orka samt att det skulle verka konstigt att jag följde med. Väl igång tyckte jag mycket riktigt det gick väldigt fort och fruktade att det skulle bli ett tufft pass. Till min lättnad så såg två av tjejerna i gruppen detta och sprang lite saktare med mig. Det visade sig att de hette Frida Hallquist och Caroline Glännerud och jag var så imponerad för jag kände igen namnen och tyckte de var sjukt duktiga. Var lite små nervös hela rundan. Turen slutade efter 3.40 om jag inte minns fel. Vi hade sprungit vilse, skrattat väldigt mycket och Fredrik Uusitalo fick hämta oss ute i skogen. Jag var dock gladare än jag varit på många månader! Ironiskt nog är det dessa två jag trivts och tränat absolut mest med fram tills idag!

 

Fick även möjligheten att följa med Team Skididrott till Mallorca!

Och helt plötsligt så började allting bara falla på plats! Viktor och jag fick b.l.a till vårt samarbete med Jämtländska matsalen som än i dag är helt ovärdeligt. Där och då lite extra då jag slapp tänka så mycket på mat. Jag fick en otrolig träningsmotivation av att haka på universitet (och även VSP då och då!) de pass som gick. Apade verkligen efter alla duktiga tjejer (och killar), hade så kul under passen och utvecklades mycket. Jag såg vars ribban låg. Högt. Men ändå inom räckhåll. Jag började hitta personer jag klickade med, som jag kunde umgås med på sidan om träningen, vilket var det jag saknat allra, allra mest. Ida Indahl var en av dessa och tyckte jag borde söka jobb på Länsförsäkringar, där hon jobbade. Sagt och gjort, jag fick en mailadress och någon dag senare var jag anställd. Jag hade ett jobb jag trivdes på och som kändes proffessionellt och utvecklande. Jag kom ut ur bubblan, ut ur lägenheten och fick lära känna ännu mer nya ansikten (även om de jobbade en hel del skidåkare där redan då!). Nu var framförallt det största problemet, alltså en inkomst, äntligen löst! Dessutom trivdes jag så himla mycket bättre i min och Viktors nya, betydligt mer centrala lägenhet som verkligen blev ”vår”, till skillnad från den på campingen.

Trött och utelåst utanför lägenheten på Björkbackavägen!

Under hösten insåg jag också vilka faktorer som spelar roll för resultaten av att träna och umgås med tjejerna på universitet. Förstod att jag tyvärr inte kunde vara kvar i min gamla klubb, Luleå Gjutarens IF, då vi knappt hade någon seniorsatsning kvar. Min första tanke var Gellivare Skidallians då jag gärna ville representera en norrbottnisk klubb. Jag var helt bombsäker på ett nej och var ytterst nervös när jag slog numret till Leif Johansson. Det beskedet där och då är jag övertygad om var otroligt viktigt för min utveckling. Jag fick i princip ett ja direkt och jag hade nog aldrig känt att någon trodde på mig. Det betydde otroligt mycket!

Min första tävling som GSA:are, Gällivarepremiären 2015!

Under sommaren hade jag verkligen tränat på så mycket jag bara orkat vid sidan om jobb. I kombination med att jag mådde mycket bättre mentalt (framförallt åt bättre) och som slutkläm fick en helt nytändning till sporten under hösten – allt detta innebar att jag gjorde stora kliv i träningen. Persade på det mesta, och inte lite heller. Började hänga på ryggar jag bara drömt om att hänga på, spräckte gränser efter gränser. Här bör jag dock poängtera att det var mina, alldelens egna uppsatta gränser. För det var nog en av de största svårigheterna, att hinna hänga med mentalt. Att i princip ändra sin självuppfattning. Innan var det tyvärr så att jag var mina prestationer och var jag inte bra längdskidåkare var jag direkt lite mindre värd och mindre intressant som person. Snacka om skrev livsinställning. Nu behövde jag dels ändra grunduppfattning, att man inte är sina prestationer, och även att jag faktiskt också kan. Att jag var någon att räkna med!

Hade fortfarande dilemmet med att anorda bra, billiga läger och lyckades få till ett gymt ett i Rovaniemi med min nya klubbis, Naima!

För sen kom ju faktiskt skidsäsongen! Den började knackigt som alltid för mig .Jag hade sjukt mycket högre krav som resultat av min fina höst. Rikard hjälpte mig att gång på gång få insikt i att det faktiskt syntes att jag hade tagit kliv, jag gick till exempel vidare på SM-sprinten och jag åkte bra på SM-stafetten för min nya klubb! Det ärr något han alltid varit otroligt duktig på, att få det konkret för mig! Jag var dock inte nöjd och tyckte inte jag fått ut mitt bästa. I februari var det dags för juniorcup i Hudiksvall. Jag hade ställt in mig på att vinna, de fyra bästa var på JVM och jag hade visserligen aldrig ens kommit topp 5 tidigare men jag visste att jag hade det i mig. Sen att jag hade rätt och tog en VINST är helt sjuk. Att jag och Matilda tog en DUBBEL! Fortfarande ett av mina bästa skidminnen (som jag tyvärr tänker alldeles för sällan på). JSM gick i Torsby och jag hade så kul med min nya klubb. Jag drämde till med en femteplats i sprinten (hade aldrig gått vidare längre än till kvartsfinal tidigare). Viktor vann! Återigen händelser som varit ovärderliga i min utveckling och hjälpt mig att tro på mig själv. Jag vet att prestationer inte ska fungera som sådant, men för mig behövde jag visa att jag kunde när det gällde – och inte bara på träning.

Hur skulle jag försöka summera hela det här året, och vad som fick detta att bli just det året då jag tog de absolut största kliven i min skidåkning och egentligen ”blommade ut”? Två faktorer. Ett: jag mådde bra. Med allt vad det innebär. Två: alla duktiga tjejer jag fick chansen att sparras mot. Jag har alltid funkat så att jag alltid vill uppåt. Ofta förknippar jag mitt mål genom att personifiera det. Egentligen sjukt farligt. Men effektivt. Hen är sjukt duktig på det. Då frågar jag hen hur hon gör och tänker kring det. Försöker göra likadant. Och så vidare. Sen har jag alltid velat hänga på de som är bättre än mig. När det under LGIF:s ungdomsträningar resulterade i gråt efter varje träning blev det nu mer att jag kanske halvt brände mig. Men det gav mig en viktig insikt – ”de där duktiga tjejerna” är inte omänskliga. De är precis som alla andra, som mig!. Tränar, försöker bli bättre och få ihop en vettig vardag som elitidrottare. Efter mitt första år försökte jag leva efter något slags ”ensam är stark”, nu hade jag lärt mig motsatsen. Se och lär! Och ha kul tillsammans.

Ett av alla bra träningspass med duktiga tjejer i Östersund.

Säsongen avslutades med ännu ett grymt lopp i Gällivare, där jag faktiskt lyckades förvåna mig själv med en tredjeplats. Min sista helg som junior! Självklart hade både hela året och säsongen även sina dalar, men i princip rullade allting på som tåget. Här tog jag även ett av mina bästa beslut på länge: att ringa Mats Olander och fråga om militära landslaget och vad som gällde för att få en plats där. Ett bevis på att jag där och då hade insett att man behöver ett starkt gäng i ryggen. Direkt efter Gällivare satte jag mig på en buss och började min grundutbildning som hemvärnssoldat i två veckor, medans livet var smått kaos i bostadsfrågor. Vårt andrahandskontrakt hade blivit uppsagt. Men inget ont som inte för något gott med sig! Men det tar vi i den tredje delen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.