Fyra år i Östersund del 3

(Dags för del tre i min följetång på fyra där jag summerar mina fyra år som Östersundsbo)

Jag tar vid där förra inlägget slutade, dvs våren 2016. Jag skulle nog summera den som en av de intensivaste i mitt liv. Jag och Viktor hade bott nästan ett år i en etta på 36 kvm men nu var vårt andrahandskontrakt uppsagt. Att hitta ny lägenhet på två månader var ingen lek, herregud vad det tog på krafterna! Och för återigen summera kort: just när vi var som desperatast och nära på ge upp totalt, så lyckades vi till sist skriva på för den absolut bästa lägenheten vi kollat på under hela den där kaos-tiden.

LYCKA!

Faktum kvarstod dock att vi skulle vara bostadslösa en månad innan vi fick tillgång till vår nya lägenhet. Så under sista slutspurten av säsongen roddade vi i att hyra förråd, flytta, flyttstäda och för min del packa för två månader i väska utan att veta riktigt exakt jag skulle befinna mig. Det var knepigt men nu kan jag stoltsera med att jag minsann kan det också! Och samtidigt prestera på topp! Nästan 4 veckor skulle jag befinna mig uppe i Ånn för att riva av hälften av mina hemvärnsutbildningar. Det var intensivt minst sagt. Lyckades dessutom krascha mobilen och som några säkert upplevt så fick jag lära mig hur maktlös man blir utan Swish, alla banktjänster och liknande. Framförallt när man är mitt uppe i en flytt med allt vad det innebär. I samma veva fick jag reda på att jag inte fått en plats på skiduniversitetet som jag sökt och var väldigt besviken över detta. Bestämde mig snabbt för att verkligen göra det bästa av det, ta det som en sporre – och åka ännu bättre.

Såhär i efterhand så var det typiskt mig att gå all-in och göra rätt mycket mer i utbildningsväg än vad jag faktiskt behövde där och då. Samtidigt ångrar jag det inte för jag har verkligen haft nytta av det i efterhand, men herregud så slutkörd jag var. Var sjuk under hela april och fick sedan ett bakslag halva maj. Har aldrig varit sjuk så länge varken före eller efter. En ack så viktig lärdom: är du stressad och nedkörd så tar kroppen också stryk. Det var övertydligt!

Men jag fick snabbt skörda frukten av all oro och slit. Vi fick nycklarna till vår lägenhet och om jag trivdes sjukt bra i vår etta jämfört med campingen var det inget i jämförelse med hur hemma jag kände mig i vår nuvarande tvåa. Fick som 20-åring börja införskaffa mina riktiga möbler och bo in mig på riktigt! För nu rymdes det ju faktiskt lite saker! Mitt i uppackningen av flyttlådor fick jag dessutom ett härligt samtal om att jag tilldelats Hellnerstipendiet. Vilket i sig finansierade halva min säsong och fick mig känna sån stolthet och ekonomisk trygghet. En fin bekräftelse på en fin säsong – vilket jag verkligen behövde där och då.

Foto: Norrbottens affärer

Sommaren rullade på fint och jag hade ett ruskigt bra flow! Förvånade mig själv och alla andra genom att komma fyra i Vårruset och fick återigen kvitto på att det gick framåt. Stärkt av min fina säsong var jag väldigt målmedveten. Hade en väldigt tydlig plan på min träningssommar, ville spränga gränser och var verkligen som en maskin i att kombinera jobb och träning. Ingen eftertanke eller känna efter så mycket. Bara mata, på gott och ont såklart. Inledde sommaren med mitt första militärlandsläger i Boden. Det blev lika bra och uppskattat som jag hoppats och jag var så trygg i vetskapen om att jag hade minst tre läger den säsongen.

Läger i Sollefteå med militärlaget

Fick förtroende och tog chansen att jobba på inkommande mail och telefon på Länsförsäkringar och växte mycket i det. Det var fyra intensiva veckor efter några veckor hemmavid med två läger på varandra. Jobbade halvtid och kombinerade det med träning. Samtidigt var det mycket mindre än jag tidigare jobbat under somrarna. Blev sedan lite överraskat kallad till en anställningsintervju på Hemmakväll, en tjänst jag sökt nästan ett halvår tidigare och gett upp hoppet på för länge sedan. Vips så hade jag ett till jobb! Ytterligare lite mer intensivt att få ihop. Den tjänsten är den första jag fått helt utan någon slags kontakt. Jag växte något enormt av detta faktum. Att jag ensam, Jenny som person, inte som skidåkare, passat bäst för just den tjänsten. Dessutom var det så himla kul att börja jobba inom handels och jag trivdes sjukt bra med alla kollegor (och gör fortfarande!).

Under sommaren och hösten tog jag verkligen varje chans jag fick att sparras mot tjejerna i militärlaget samt i universitet, trots att jag inte hade någon plats där. Återigen märktes det att jag utvecklades och var så tacksam över att få ingå i militärlaget och ha två läger under sommaren. Men det började bli tufft att kombinera två jobb i tron om att jag var halvt odödlig på träningsfronten. Som ett brev på posten kom i september mina första överbelastningsskador som elitaktiv. Ungefär i samma veva fick jag tyvärr uppleva att min farmor inte heller var odödlig. Hennes cancerbesked kom som en smäll i ansiktet och att förlora någon nära var helt nytt för mig. Det skakade verkligen om tillvaron totalt, framförallt när allting gick så fort. Lyckades inte riktigt hitta något överskott den hösten och gjorde återigen en riktigt tung säsongsöppning.

Min första säsong som senior kan beskrivas som lite upp och ned. Glimmade till på SM-sprinten med en bra prologtid och sprängde mina egna gränser då jag stakade mitt första lopp, Tjejvasan, och åkte in på en 10:e plats. Vilket jag var otroligt glad och stolt över. Överlag tog jag nog ytterligare ett kliv den säsongen även om det inte visade sig så väl på resultatlistan. Åkte lite bättre mot slutet och kom topp 20 på lite längre distanser som 15 km i Skellefteå och SM-tremilen i Umeå. Men jag hade en helt ny jämnhet jag saknat tidigare. Även om den jämnheten låg kring 20-25 plats och jag ville ligga betydligt högre än så. Det är tufft att bli senior, det fick jag erfara! Hade dock otroligt mycket mersmak då jag tyckte jag underpresterat väldigt mycket på tävling jämfört med på träning.

Tjejvasan

Summa summarum ett väldigt bra år där jag kunde fördjupa hela min Östersundstillvaro på något vis. Äntligen kände jag mig trygg i allting: staden i helhet, utvecklade favoritrundor, fördjupade vänrelationer – en vardag helt enkelt. Vid det här laget hade jag hunnit bli väl medveten om mina mål, att de är fullt möjliga och vad jag är villig att lägga ned för energi för att nå dessa. Det hade tidigare två, lite tuffare år, lärt mig. Samtidigt kände jag mig trygg och glad över att få sådan uppbackning som jag hade börjat få nu, såsom Jämtländska matsalen och Sportsgym. Det var även detta år jag lärde mig (the hard way) att den största svårigheten med att bli duktig på skidor inte är hur mycket du orkar träna – utan hur man ska hålla fysiskt för att kunna orka träna mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.